Jennys konstiga värld

regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Hela jag är ju ganska konstig så jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Men men, här kommer lite saker:

1. Jag är drottningen av osmidighet.
Ett exempel: brorsis och jag sitter i Gallerian (Stockholm) och äter. En bit ifrån oss kommer det en tjej och går. Hon håller i typ världens största tallrik med glass och en kaffedrink. Jag utbrister högt:
- Ska hon äta allt det där?! Det var det värsta...
Våra bordsgrannar tittar lite konstigt på mig (och brorsis, som skäms). Tjejen kommer närmare, och sätter sig med våra bordsgrannar...

2. Telefoner + Jenny = not a good combination. Jag är rädd för att prata i telefon. Jag undviker det till varje pris. Ringer ett nummer som jag inte känner igen så finns det inte ens i min vildaste fantasi att jag ska svara. Så om jag svarar när just DU ringer, känn dig speciell!

3. Jag hatar (lika som Agnes och Linda) när folk håller på och knakar fingrar, armar, handleder och allt vad som nu går att knaka. Jag hatar ljudet av det och klarar verkligen inte av att höra det. Folk vet nu också att jag hatar när dom gör så och gör det ofta bara för att jävlas. 

4. Jag är aldrig seriös (nästan). Ett stort problem för både mig och min omgivning.  

5. Jag flinar och mmm:ar när jag inte hör/förstår vad folk säger och låtsas på så sätt att jag är med i matchen. Vilket jag allt som oftast inte är.

6. Jag har svårt att placera folk och kan ibland låtsas genom ett helt samtal att jag vet vem det är som jag pratar med för att, i samma sekund som denne gått, vända mig till någon annan som varit med och fråga vem det var som precis gick.

Efter det här lär jag väl bli ännu mer dumföklarad än vad jag redan är... Haha.

Tagna: Amanda, Isabella, Tomas, Linn, Tage och Lina :)

Trots ett kasst italienska-prov. Trots ett ganska dåligt TOK-möte. Trots att jag fick fel mp3. Trots att jag är ganska hungrig. Trots att jag har tusen miljoner saker att göra. Trots, ja allt nästan,
så ser jag ljust på framtiden (och nuet också för den delen). Varför inte liksom?
Solen lyser och snart är det sommar. Och varför vara ledsen när man kan vara glad?

Fler ljuspunkter:

• Mitt körkort har kommit!
• Min rätta mp3 är på väg snart.
• Sundsvalls Cup i helgen.
• Hälsans Stig inplanerad nästa fredag.
• Påsklov på g.
• Trolig serieseger.
  

Jag har blivit tagen förresten, borde jag bli rädd?

Det gör inte jag och fortsätter jag såhär så kommer jag aldrig att göra det heller...
Skäpning nu Jenka! 
- En annan dag... Huvudsaken är ju att jag kan det i maj 2008, right?!
Kanske.


Tisdagens Stockholmsresa kommer bli en upplevelse utöver det vanliga. Minst sagt.
Och så måste jag bara berätta att min mp3 inte var min mp3. Lite jobbigt känns det...


Förresten ta mig aldrig bokstavligt. Aldrig.

Alldeles nyss kom jag hem från min allra första helt ensamma färd i bil. 
Det var fint, riktigt fint måste jag säga.
Som jag har väntat, längtat, kämpat och framförallt tvivlat.
Jag trodde seriöst att jag inte skulle klara det. Men det gick ju som en dans.
Och tiden efter dess har varit ett enda stort glädje- ja jag vet inte vad. Det går bara inte att sluta le. Allt blev bara så perfekt. Jag fick chocka alla, vem tar körkort på en måndag i Bollnäs liksom? Jag fick brumma jungfruresan med Lisas bil tillsammans med Lisa, till Driver. Klockrent. Jag fick träffa och bli grattiskramad av Stefan och Micke C, anledningarna till att jag nu har körtkort. Och uppkörningsgubben Lars åkte förbi och vinkade när vi skulle brumma iväg.
Det känns så himla bra helt enkelt. Och skönt. Verkligen skönt.
Nu är bilar-påsen uppäten också, i en hel månad har jag väntat. Mmm.
Det här kan ingen någonsin ta ifrån mig. 

Total glädje.

Men att jag skulle reagera som jag gjorde, det var mysko och oväntat. Så himla nervös (det var dock inte oväntat). Kunde inte äta, det lilla som gick i kom tillbaka samma väg. Och sen bara helt tom i huvudet. Jag kände ingenting. Fattade inte vad som hände. Bara körde och tänkte absolut ingenting. Okoncentrerad fast ändå fokuserad. Ofokuserad men ändå helkoncentrerad. Hur det nu går ihop. Och körningen gick prickfritt.
Wow Jenny, det här gjorde du bra. Alldeles själv och allt.

Men mest nöjd är jag nog ändå med den fina fickparkeringen som jag gjorde på morgonen (kände mig bara tvungen att pressa in det).


Jag har körkort, det är helt sjukt ladies and gentlemen.

The Perfect Man - ett skämt or what? Hahaha. Helt sjuuuuukt dålig. Och ändå skrattade jag. Illa.
Vi skyller på att jag inte mår så bra, hehe.
Har mycket att göra och ännu mer att stå i, men någon gång ska det väl vara över det här också.

Och trots allt så är jag, pånåkonstigtvis, glad.

Det slog mig plötsligt vad meningslöst livet är. Liksom varför? Varför finns vi? Varför gör vi som vi gör? Varför bryr vi oss? Varför får vissa människor bestämma och vissa inte? Varför dör vissa människor av svält medans andra har mat i överflöd? Det meningslösa är att det inte finns några riktiga svar på dessa frågorna. Eller alla frågor rättare sagt. Ett svar på en fråga är bara en persons syn på saken. En annan person svarar någor helt annat. Och en tredje på ytterligare ett sätt. Men ändå, meningslösheten gör det på nåt sätt värt att leva. Det finns inga svar, deal with it. Ta inte dig, eller andra heller för den delen, på för stort allvar (speciellt inte mig, haha). Man ska inte fundera så mycket, det här var ett kraftigt undantag i mitt annars så ofunderande liv.

Någon som vill följa med till Gävle imorgon förresten?