Jennys konstiga värld

Alldeles nyss kom jag hem från min allra första helt ensamma färd i bil. 
Det var fint, riktigt fint måste jag säga.
Som jag har väntat, längtat, kämpat och framförallt tvivlat.
Jag trodde seriöst att jag inte skulle klara det. Men det gick ju som en dans.
Och tiden efter dess har varit ett enda stort glädje- ja jag vet inte vad. Det går bara inte att sluta le. Allt blev bara så perfekt. Jag fick chocka alla, vem tar körkort på en måndag i Bollnäs liksom? Jag fick brumma jungfruresan med Lisas bil tillsammans med Lisa, till Driver. Klockrent. Jag fick träffa och bli grattiskramad av Stefan och Micke C, anledningarna till att jag nu har körtkort. Och uppkörningsgubben Lars åkte förbi och vinkade när vi skulle brumma iväg.
Det känns så himla bra helt enkelt. Och skönt. Verkligen skönt.
Nu är bilar-påsen uppäten också, i en hel månad har jag väntat. Mmm.
Det här kan ingen någonsin ta ifrån mig. 

Total glädje.

Men att jag skulle reagera som jag gjorde, det var mysko och oväntat. Så himla nervös (det var dock inte oväntat). Kunde inte äta, det lilla som gick i kom tillbaka samma väg. Och sen bara helt tom i huvudet. Jag kände ingenting. Fattade inte vad som hände. Bara körde och tänkte absolut ingenting. Okoncentrerad fast ändå fokuserad. Ofokuserad men ändå helkoncentrerad. Hur det nu går ihop. Och körningen gick prickfritt.
Wow Jenny, det här gjorde du bra. Alldeles själv och allt.

Men mest nöjd är jag nog ändå med den fina fickparkeringen som jag gjorde på morgonen (kände mig bara tvungen att pressa in det).


Jag har körkort, det är helt sjukt ladies and gentlemen.