Jennys konstiga värld

...har jag varit mer död än levande. Jag trodde liksom att allt skulle bli så bra när jag äntligen blivit klar med all skit i skolan och det efterlängtade påsklovet kom. Men ack så fel jag kunde ha. Allt blev tusen gånger värre istället. Minst.

Huvudvärken var i det närmaste konstant hela lovet igenom. På torsdagskvällen, efter mycket god kladdkaka hos Amanda btw, så märkte jag att mina ögonlock hade börjat svälla upp. På fredagen mådde jag skit, fick feber och ögonen svällde ännu mera. Helgen gick och febern steg. 40.1 grader var nog toppnoteringen. Samtidigt var ögonlocken så svullna så jag kunde knappt få upp ögonen. På måndagen tvingade mor och far med mig till Hälsocentralen. Ååh vad jag hatar det stället! Både träskotanten och Ali Gaffari undersökte mig. Massa prover togs men de kunde inte säga vad det var för fel. Jag skulle återkomma om några dagar om jag inte blev bättre sa dom. Nähepp, så då bar det av hemåt igen. Tisdagen gick och ingen förbättring i sikte. När jag skulle sova så började jag skaka okontrollerbart och kräkas och jag mådde kort sagt inte så bra. Då bestämde mor och far att det var dags för akuten. Jag protesterade (jag tycker verkligen inte om sådana där ställen!) men vi åkte i alla fall. Efter ytterligare några stick i fingret och halsprover så fick jag diagnosen körtelfeber och halsfluss. Läkaren var lite fascinerad eftersom min hals såg så fin ut men nu var det som det var i alla fall. Jag fick pencillin mot halsflussen. Mot körtelfebern fanns ingenting att få eftersom det är ett virus. Jag hatar virus! Men nu hade jag en diagnos åtminstone så då blev det hemfärd. Halsontet, som varit måttligt tidigare, förvärrades dag efter dag. Jag kunde inte äta. Jag orkade inte stå eller gå. Det enda jag gjorde var att ligga i sängen/soffan. Jag fick ont i magen och mellangärdet också, men så kunde det bli när man hade körtelfeber sa läkaren på akuten för levern och mjälten kan bli förstorad. Jag kunde därför bara ligga på rygg. Jag hade även blivit väldigt täppt i näsan så jag kunde endast andas genom munnen. Detta gjorde att halsen och munnen kändes som sandpapper eftersom det blev så torrt. Sömnen blev väldigt sporadisk. Så här sjuk har jag aldrig varit i hela mitt liv. Mamma ringde väl Hälsocentralen och Sjukvårdsupplysningen 30 gånger om dagen ungefär. På onsdagen (för en vecka sedan) så sa dom att om jag inte blivit bättre till dagen efter så skulle jag få komma dit. Ingen förbättring hade förstås skett på torsdagen så mamma ringde. Då hade de helt fullbokat med tider i en hel vecka framöver, bara för att det var Valborgsmässoafton och 1 maj osv. Mor blev lite förtvivlad men kunde ju inte göra nånting åt saken. En kvart senare ringer de tillbaka och säger att det har fått ett återbud till kvart över nio. Då var klockan kvart i nio och jag låg och sov. Mamma väcker mig och säger att jag måste skynda mig. Det är överflödigt att nämna att jag inte hade någon vidare lust med det va? Men hursomhelst så fick hon iväg mig. Väl på Hälsocentralen så säger Ali Gaffari nästan med detsamma: - Du måste åka till Hudiksvalls sjukhus nu! Då blev det snabba ryck. En och en halv timme senare var jag i Hudik. Jag hade inte ätit på över en vecka, knappt druckit något, orkade inte gå så jag fick åka rullstol, såg nästan ingenting för ögonen var så igensvullna, och hade helt sjukt ont i min jätteuppsvällda hals. Jag blev inlagd. Barn och ungdomsklinikens infektionsavdelning, rum 10 med Sjöjungfrun-tema = mitt hem de närmsta fem dygnen. Jag fick dropp. Dropp-påse efter dropp-påse gick åt. Jag fick massor med smärtstillande. Smärtstillande är det bästa jag vet! Efter två dygn kopplade dom bort droppet. Tyvärr fick jag inte i mig det jag skulle så jag fick dropp igen. Den natten var nog den värsta, halsontet var så fruktansvärt. Jag åt piggelin för att bedöva lite i halsen, jag lät stora bitar ligga i halsen och smälta ner. Jag kräktes också. Men sen så, när mardrömsnatten var över, började det hända grejer. Jag började få i mig yoghurt och kräm. Hur många piggelin jag har ätit under de här veckorna vill jag inte ens tänka på. Miljontals, minst. Mera smärtstillande och så hade jag inte ont i halsen. Nästa dag åt jag en macka! Det var den godaste mackan jag någonsin ätit. Ni kan inte ens tänka er hur underbart det var att få tugga och svälja igen. När jag kunnat försörja mig själv med vätska i två dygn så fick jag åka hem. Det var igår och det var väldigt skönt att få komma hem. Jag mår så himla mycket bättre nu. Fast utan smärtstillande och all alvedon som jag proppar i mig skulle det inte gå.

Det värsta:

• Jag får inte träna på TRE månader!
• Jag får inte gå i skolan på ytterligare några veckor (kan ses som en bonus för vissa men när man varit hemma och inte gjort någonting eller träffat någon alls på tre veckor så längtar i alla fall jag till skolan).
• Jag kommer vara trött typ hur länge som helst och inte orka göra så mycket.
• Jag kommer så jäkla mycket efter.
• Om två månader fick jag börja gå och cykla och lite så där sa läkaren (tjenare säger jag, det tänker jag försöka med så snart jag orkar).
• Om jag får ett slag i magen så kan mjälten spricka.
• Om jag får ett slag i magen så kan det bli blödningar i levern.
• Jag känner mig som en uppblåst jagvetintevad p.g.a dumma förstorade levern och dumma förstorade mjälten.
• Jag såg ut (citerat från mamma) "som en liten fotboll" när jag var som mest svälld i ansiktet och halsen.
• Jag har inte träffat någon på tre veckor nästan. Jag håller på att få spunk.
• Barn som skriker "JAG VILL ÅKA HEM!" 100 gånger i minuten på sjukhuset. Irriterande. (Fast jag skulle egentligen också viljat skrika det, men tänkte att jag borde väl föregå med gott exempel...)
• Det bara fanns 1:an, 2:an och 4:an i mitt rum på sjukhuset. Det är helt sjukt vad jobbiga program och reklamer dom visar. Speciellt om klimathotet. Jag HATAR numera klimatet och klimathotet.
• Jag missar livet. Typ.

Måste också nämna lekterapeuten (no idea hur det stavas) Piere som ville bygga pärlplattor med mej men inte ta i hand och en av läkarna som tyckte att min hals såg så läskig ut att hon inte ville ta på den vilket faktiskt var förståeligt, den var riktigt läskig då.