Jennys konstiga värld

Kvällen blev riktigt, riktigt lyckad. Vi brummade till Sandviken i en blå minibuss, lite försenade men ändå glada i hågen. Väl framme hittade vi ett riktigt smultronställe (inne på någons gård?) där vi åt våran picknick. Mys pys. Anders drack lite (för mycket kanske, haha) vin och underhöll oss. När vi fick kepor av en tant som kom förbi så var lyckan total. Jag roffade snabbt åt mig den rosa (var ju tvungen att matcha tröjan...). När det var dags så drog vi oss till insläppet. Man blev lite halvt kroppsvisiterad, och ja, jag är extremt kittlig! Det kan jag faktiskt inte rå för... Efter att ha skämt ut mig för vakterna så kom den långa väntan. Mycket skrämmande hann man få se innan Per kom om man säger så, vill helst inte gå in på detaljer där. Mår fortfarande lite dåligt när jag tänker på det (om jag säger så här: det var tanter 45+ med killar 20+ och crazy pensionärer med pallar). Hur som helst, när Per äntrade scenen så spelade det liksom ingen roll längre. Vi drog oss längre fram där det var bättre stämning (och solglasögonkillen som kunde alla texter) och mot slutet var det så himla underbart. Att han avslutade med Min Hälsning gör allt bara så fantastiskt komplett.
Tack.